"En sak ska du ha jävligt klart för dig! Det finns inget du kan göra att imponera på mig! Förstår du vad jag säger? Du är en nolla. Ett Det. Du existerar inte! Du är ett missfoster! Jag hatar dig och jag önskar att du vore död! Död! Fattar du? Död!
Jag förstår inte hur någon kan säga så till sitt eget barn. Speciellt inte när barnet inte har gjort någonting. Jag förstår inte heller hur hon kan säga det till ett av barnen, och vara snäll mot de andra. Hur kan man plåga sitt barn så mycket? Och behandla barnet som luft. En vanlig männsika hade ju mått så dåligt, men hon verkar inte ha några känslor alls.
"Jag skulle ha känt lättnad om Hon hade hämtat en kvin och gjort slut på det hela." "Jag slängde bitarna i soporna och önskade att jag vore död"
Om man känner att man hellre vill dö, än att leva, för att ens mamma är så elak mot än, då är det riktigt allvarligt. Författaren har fått fram alla känslor väldigt bra i denna boken, och detta är bara ett exempel. Jag har gråtit så många gånger till denna boken, eftersom jag tycker så synd om pojken. Ett barn ska få känna sig trygg, och få kärlek, inte behöva känna att den inte är någonting, och hellre vilja dö än att leva.
Det räcker att jag tänker på den boken så mår jag illa. Jag undrar också så mycket över den mamman. En sak att vara psykiskt sjuk och inte klara av att sköta sina barn, men att bara välja ut ett av dem att plåga livet ur??? Någon sa att man får någon typ av förklaring i böckerna som följer, men jag har aldrig orkat läsa dem. om du gör det, kan du väl berätta för mig hur den förklaringen ser ut?
SvaraRadera