Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Tydell

”Vad konstigt det är, egentligen.
Allt man tror om folk, allt man väljer att tro.
Om vi bara vågade krypa lite närmare, men vi gör inte det, nöjer oss med att betrakta på avstånd gör vi, det är liksom enklast och ofarligast så.”

Det är det vi gör, håller oss på avstånd. Dömer personer efter första gången vi ser dem, om de gör något vi inte gillar, är det oftast kört. För det är det vi fortsätter tänka om dem när vi ser dem senare. Visst kan vi ändra oss, men det kan ta lång tid för dem att bevisa att de inte är vad vi tror. Vissa kanske inte ens ger dem chansen. Det är synd, särskilt när det första vi ser är någons utseende och det är ju inte alls det vi borde gå efter.
Men om vi går för nära för att se någons inre så kan det bli dåligt. De kan såra oss. Vi håller oss på avstånd för att skydda oss själva. Det är enklast och ofarligast så.

”Är det verkligen meningen att människor bara ska försvinna?
Att de en gång ska betyda allt, och sedan inte alls?
Vad är det då för poäng med att överhuvudtaget våga börja älska?”

Här tänker jag på filmen PS. I love you. Den handlar om en att en tjejs man dör och hon blir helt krossad. De hade de där ”perfekta” livet och allt va bra tills han dog. Sen var hon rädd för att börja träffa andra människor och att börja älska dem.

”Om framtiden skulle jag vilja höra sedan, om planerna, om äventyren. Du skulle förklara vad du hade tänkt dig, kanske Paris, kanske New York och det går väl inte skulle jag säga och då skulle du slå till mig på axeln och svara allting går; bara man vill så går det, bara man vill det som fan så går det jättebra.”

Ja, det är faktiskt sant. Allt går, bara man vill och försöker. Du kan nå dina drömmar om du verkligen vill det. Fast självklart får du jobba för det, inget kommer komma på ett silverfat. Kanske känns det som en lång väg att gå, men när du tagit ett steg är det ett steg närmre målet. Fast oftast är det inte målet som är det bästa, utan resan dit. Om man aldrig ger upp och fortsätter att kämpa så tror jag att man kommer nå sin dröm. Alla borde få uppleva sina drömmar.

Ursäkta att man vill bli lite älskad Johanna Thydell

"När man ligger och glor i taket kan man faktist undra kommer man någonsin att hitta någon? som liksom står ut? som tycker det som är fult ändå är fint?"

När jag läser detta funderar jag på om det verkligen är sant. Sant att man kan hitta någon som inte alls bryr sig om hur man ser ut? Eller om uttrycket "det är insidan som räcknas" bara är något man säger? Eller om kärleken gör honom/henne blind?

"Jag tänker att det kanske är bra att möta brorsan på telefon. Att det kanske rent av är lättare att prata med varandra när man inte längre bor under samma tak, inte längre slåss om chipspåsen, föräldraruppmärksamheten, vilken fredags film man ska välja."

När jag läste det fick jag en tänkeställare jag aldrig fått förut. Vad ska jag ta mig till när min bror flyttar? Med vem ska jag göra såna saker som bara syskon kan göra med? Med vem ska jag prata så som bara syskon kan med?

"Det står en rödhårig tjej och gråter vid ett brett av långt hål där det luktar sjukt mycket bajs och det är ingen som stannar och frågar hur det är, ingen som torkar tårarna från hennes kinder för en främling är hon bara, en främling som står där och skakar medans allt runtomkring henne sakta fortsätter, passerar och går vidare."

Här tänker jag på ett program jag såg på tv. Om en ung kille som hade blivit slagen mitt på gatan, mitt på dagen. Och det hade gått förbi massor med människor men ingen hade gjort något.

”Är det verkligen meningen att människor bara ska försvinna?
Att de en gång ska betyda allt och sedan inte alls?
Vad är det då för poäng med att överhuvudtaget våga börja älska”

Här tänker jag på hur svårt jag tycker det är att ta första kontakt med en människa jag aldrig träffast och låta dom komma mig nära. Att försöka börja älska någon som jag inte känt typ hela mitt liv. För jag är så himla rädd att han eller hon ska försvinna och då det gör det så mycket ondare om man har börjat bry sig om han/henne och han/hon har börjat betyda nåt för mig.