"När man ligger och glor i taket kan man faktist undra kommer man någonsin att hitta någon? som liksom står ut? som tycker det som är fult ändå är fint?"
När jag läser detta funderar jag på om det verkligen är sant. Sant att man kan hitta någon som inte alls bryr sig om hur man ser ut? Eller om uttrycket "det är insidan som räcknas" bara är något man säger? Eller om kärleken gör honom/henne blind?
"Jag tänker att det kanske är bra att möta brorsan på telefon. Att det kanske rent av är lättare att prata med varandra när man inte längre bor under samma tak, inte längre slåss om chipspåsen, föräldraruppmärksamheten, vilken fredags film man ska välja."
När jag läste det fick jag en tänkeställare jag aldrig fått förut. Vad ska jag ta mig till när min bror flyttar? Med vem ska jag göra såna saker som bara syskon kan göra med? Med vem ska jag prata så som bara syskon kan med?
"Det står en rödhårig tjej och gråter vid ett brett av långt hål där det luktar sjukt mycket bajs och det är ingen som stannar och frågar hur det är, ingen som torkar tårarna från hennes kinder för en främling är hon bara, en främling som står där och skakar medans allt runtomkring henne sakta fortsätter, passerar och går vidare."
Här tänker jag på ett program jag såg på tv. Om en ung kille som hade blivit slagen mitt på gatan, mitt på dagen. Och det hade gått förbi massor med människor men ingen hade gjort något.
”Är det verkligen meningen att människor bara ska försvinna?
Att de en gång ska betyda allt och sedan inte alls?
Vad är det då för poäng med att överhuvudtaget våga börja älska”
Här tänker jag på hur svårt jag tycker det är att ta första kontakt med en människa jag aldrig träffast och låta dom komma mig nära. Att försöka börja älska någon som jag inte känt typ hela mitt liv. För jag är så himla rädd att han eller hon ska försvinna och då det gör det så mycket ondare om man har börjat bry sig om han/henne och han/hon har börjat betyda nåt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar