"Flyga högt" - Katarina Von Bredow

När sommarlovet är slut och Vendela ska början nian vet hon precis vad hon har att vänta. Hon vet att Line kommer sitta med en tom plats bredvid sig, precis som alltid. Hon vet att Sven fortfarande kommer ha etiketten ”fatta-vem-som-är-snyggaste-och-coolast-och-bestämmer-allt-i-den-här-klassen-skolan” klistrat över sig, precis som alltid.
Men plötsligt börjar Silja i klassen och struntar i alla oskrivna regler, om att vara lagom och smälta in. Medan rollerna delas, delas relationerna. För vad är viktigast vänskap eller kärleken?

Katarina Von Bredow har länge varit populär bland tonårstjejer vilket inte är konstigt. Hon skriver vackert med en förvånade förståelse för allt som hör tonåren till. Men efter att ha läst tre av hennes böcker vet man vad man har att vänta i nästa.

Huvudinnehavare som alltid är en flicka. Med problem som inte är mycket större än att snyggingen i klassen inte pratar med henne, eller om hur man håller sig sådär cool som tjejerna med långt sidenblont hår. Och likaså är det i ”Flyga högt”.

Vendela är en tjej som håller sig tryckt och säkrast till bästa kompisen Tove. Och veta att Nils med stora bruna ögon vore perfekt att bli ihop med, för hans kompis Love är ju Toves pojkvän. Men en dag ser Vendela den nya tjejen Silja balansera på broräcket.

Vendela rusar dit och vid frågan om hur hon vågar göra något så läskigt svarar hon, ”jag vill bara känna att jag lever”. Och därifrån ska det visa sig att de båda har mycket gemensamt och vänskap växer sig stor.

För Vendela har en stor saknad i sitt liv som alla vet om men ingen pratar om. Silja har förlorat sin mamma när hon var väldigt liten och Vendela sin bror. Och Vendela har äntligen hitta någon utan de där oförstående ögonen, och har nu någon att prata med om allt det där som gör ont.

Men Tove som alltid har funnits där finns fortfarande. Och Vendela vet ju om att hon aldrig kommer förlåta henne om hon lämnar henne för den där Silja.

Jag tycker ”Flyga högt” håller sig till sina förväntningar och den är bra, men inte mer. Det som gör den bra är nog Katarina Von Bredow sätt att skriva och hur hon skriver. För i vissa fall kan jag förvånas så över hur hon vet så mycket om tonåren. Och det klart tänker man då, hon har väl själv varit ung. Men det är ju ändå skillnad på generationer, och i vissa fall är jag tvungen att läsa två gånger för att förstå vad hon menar. För hon använder ord som är så nya. Som till och med för mig som är ung är ganska okända. Så hon måste förberett sig innan hon börja skriva genom att typ prata med ungdomar. Så känns det som i alla fall. Det är ju ett väldigt stort plus.

Annars är handlingen inte så spännande. Men det finns trots allt någon dragning till att man vill veta hur hon kommer göra och om dom i slutet får varandra. Men inte mer. Inte någon iver att bläddra till nästa sida.

Men det är en bok som jag känner är bra för många att läsa. I och med att hon skriver med en så stor förståelse och arrangemang för dagens tonårstjejer. Så skulle många nog behöva få en bit av den förståelsen och kunna se saker från tonåringens ögon.

Och just att huvudinnehavare har förlorat sin bror gör anledningen, för tillexempel vuxna, att läsa den större. För även om allt verkar så himla fint och bra på ytan. Med föräldrar som lyckligt lever tillsammans. Så har nog alla någon gång i livet trillat och varit tvungna att fortsätta upp igen. Och att man har den förståelse, för alla.

Ett stycke om just det här med att Vendela har förlorat sin bror var särskilt fint. Men också lite underligt och tankefullt.

”... Men han borde vara där. Han borde vara där så att jag ser honom alldeles tydligt. Han står vid väggen i jeans och T-shirt, smal och lång, på väg att inleda förvandlingen från barn till fjortis. Han har snedlugg och fräknar, och han skrattar när bollen slår i teglet bara en halvmeter ifrån honom.”

För stycket berör mig verkligheten. Att hennes saknad är så stor att det blir till verkligheten. Men den fick mig ändå att tänka. Tänka en ganska lång stund efter att jag la ifrån mig boken.

För jag kan ju känna igen mig, i att man verkligen ser den man har förlorat framför sig. Att man ser alla hans konturer framför sig. Men jag ser ju honom så som jag minns honom. Så som han var innan han dog. Inte så som Vendela. Att hennes bror ”växer” framför honom. Att han blir äldre och blir längre framför hennes ögon. Nej, just det där känns lite overkligt och fel. Men fint ändå på något sätt.