Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag

”Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag.” skriver huvudpersonen Olivia i ett sms och skickar iväg till en av sina bästa vänner, Tor. Olivia är en 17 årig tjej som försöker hitta tillbaka till sitt rätta jag efter att hennes pojkvän dumpat henne. När hon försöker lyssna på vad hennes vän Emma säger när hon vill att Olivia ska försöka vinna tillbaka John så blir det oftast fel. Men hon vill samtidigt inte göra som Tor säger, försöka komma över honom. För det som hon och John hade, det var perfekt. Hon vet inte riktigt vad hon vill. Ifall hon fortfarande vill ha John eller om det faktiskt var bra att han gjorde slut med henne.

Efter någon vecka efter att hon blivit dumpad träffar hon en annan kille, Danijel. Och funderar på ifall hon kanske gillar honom istället. Hon gillar friheten som hon får ha när hon inte är tillsammans med John längre, men samtidigt saknar hon att ha någon. Hon blir väldigt förvirrad över sina handlingar, hon dricker mycket mer alkohol än hon brukar och håller på med olika killar osv. Folk börjar kalla henne slampa och hon har svårt för att bestämma sig. Det är väldigt typiskt henne, att hon inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det.

På ett sätt så förändras Olivia väldigt mycket. Ett tag så bryr hon sig inte alls om vad hon håller på med. Hon gör det hon känner för och bryr sig inte om hur hon egentligen känner. Men när hon inser vad det är hon gör mot sig själv så mognar hon. Hon fattar bättre beslut och gör det som är bäst för henne. Hon tänker mer på vad hon själv tycker och vill.

Olivia verkade tycka det var jobbigt att vara hemma och jag fick uppfattningen om att hennes pappa har en sorts sjukdom, eller depression eller något liknande. Men samtidigt så trivs hon hemma för hon känner sig trygg där. Men hon åkte bara dit då och då. Mest för att tvätta och få mat, och inte för att träffa familjen.

Romanen ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” som Sara Ohlsson skrivit är den första boken hon skrivit. Jag tycker att hon har skrivit den på ett ganska så bra sätt. Ibland skriver Sara om minnen som Olivia har med John i kursiv text och bara på en sida. På ett sätt så är det krångligt att förstå dom, för man hinner inte riktigt ”ställa in sig” på att det är om ”förr” som hon skriver om. Så dom fick jag oftast läsa om en eller två gånger. Jag tycker det är bra att hon inte skrivit så att det finns kapitel i boken. Eller hon gör som liknande kapitel, men inte så uppenbart att det är ett ”nytt kapitel”. När hon skriver om en speciell handling så skriver hon bara kort om den. Och sen när den handlingen är ”över” så slutar hon skriva på den raden och börjar på en ny sida. Där börjar hon oftast på ”nästa dag” eller vad hon tänker efter det, men då skriver hon inte om händelsen. T. ex: Sen är Emma tillbaka. Sandra dansar klart och blir till slut lyckligt kär i assistenten. Och där slutar hon och börjar på ny sida, där hon skriver: Självklart pressar jag Tor på ”äh, ingenting”-historien, men han säger att han inte vet.

Jag tyckte det kunde bli ganska krångligt att förstå ibland när hon bara hoppar mellan olika händelser. Men man förstår ändå ganska snabbt och kommer in i den nya handlingen. Jag tycker boken är fint skriven. Speciellt när hon skriver om Olivia och Johns minnen. Då önskar man nästan att man själv har så fina minnen med någon person. T. ex: Jag brukade låna hans kläder; gå till skolan i hans för stora T-shirts, sova i hans skjorta. Tyckte om att ha en del av honom nära, tyckte om att det syntes att jag var hans. Men det är inte bara minnena med John som hon skriver på ett fint sätt. Utan hela boken är fint skriven. Hon liksom framhäver Olivias känslor och man kan sätta sig in i hur hon tänker och känner. Och jag tycker att hon fångar en tonårstjejs tankar väldigt bra. Man känner igen sig i hur hon känner sig. Hon skriver också på ett sätt så man vill fortsätta läsa vidare hela tiden. Även om den kanske inte är spännande på ett sånt vis som att det händer nått speciellt. Utan mest på grund av sättet hon skriver tror jag. Att hon skriver såpass lite om en handling så tänker man ”Men jag kan läsa lite till, det är ju inte så mycket att läsa tills nästa händelse ändå”. Och sen på något vis så vill man veta mer om vad som kommer och hända och vad hon ska göra sen.

Själv tycker jag att boken är bra, men kanske inte den bästa jag läst. Det som drar ner boken lite är att hon skriver ganska mycket om samma saker hela tiden. Att dom är hemma i hennes lägenhet, att hon är på fest och vilka hon umgås med. Det är mycket om just det som hon skriver om. Men den är väldigt lättläst så det tänker man inte så mycket på. Jag skulle nog mest rekommendera den till tjejer. För det känns mest som att den är skriver för en tjej. Kanske för att den är skriven ur Olivias perspektiv och inte t. ex Johns. Den förmedlar verkligen hur underbar men samtidigt. jobbig kärleken kan vara. Och hur svårt det är att hitta sig själv, och veta vad man verkligen vill. Och att det inte alltid är så lätt att lyssna på sina vänner även om man vill och vet att dom har rätt. Jag tycker att boken påminner mig mycket om ”Som jag vill vara” som är skriven av Katarina von Bredow. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tycker det, för handlingen är inte alls likadan. Men kanske för att båda gör som dom själv vill och bryr sig inte om vad andra tycker om deras val, även om dom får skit för det.

Fler böcker som Sara Ohlsson skrivit är Här ligger jag och blöder och Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att läsa båda böckerna för att se om hon skriver på liknande sätt eller om dom är helt annorlunda.

Av: Yasmine Lackinger 9B